Instämmer till fullo med föregående talare!
Allt mer har jag själv blivit övertygad om det är som en av de första
sakkunniga, Synne Sorheim, uttryckte det: Att den politiska ideologin
är av underordnad betydelse för vår ödlelike massmördare - gud vad ful
killen är, därför så dåligt med ligg antagligen, stackars kille

- och
att primärt gäller driften att få döda.
Sannolikt har hans årslånga isolering i pojkrummet med intensivt
spelande - det tvivelaktiga
World Of Warcraft - haft förödande
inverkan på detta redan konstifika psyke som är hans.
Ja, jag tror faktiskt att han blev ett med den våldsamma krigsspelsvärlden
och han aldrig riktigt sedan förmådde frigöra sig från dess påverkan.
Det handlar alltså också om en pojke som mer eller mindre avvisades
av sin fader.
Alfa har skrivit mycket intressant och tänkvärt
om detta förhållande, hur avgörande den händelsen kan vara för
fortsättningen på berättelsen om Anders Breiviks liv.
Att få erfara på bryskast tänkbara vis att man inte längre är önskvärd
i en förälders liv. Det är tufft och kan vara förödande för precis vem
som helst, närhelst det sker.
Att överväldigas av känslan att vara oälskad. Hemskt och något som
ingen, någonsin, ska behöva genomleva i sitt liv.
Jag föreställer mig då personligen att alla kommande ansträngningar
från Breiviks sida med startande av vidlyftiga företagsprojekt och annat
bara är en enda stor jakt på bekräftelse, på att han verkligen
dög,
för det var en känsla som han blivit berövad nästan från början alltså.
Han ville bli någon till varje pris kosta vad det kosta vill.
När allt misslyckades för honom, arbete, privatliv med flickkontakter
och annat, drog han sig tillbaka till avskildheten hos lilla mamma som
började betrakta honom som sin egen lilla "hobby".
Fanns det något incestuöst över deras förhållande möjligen...?
Det har från och till spekulerats i detta, men själv avskriver jag sånt.
Det var en alltmer hatisk, revanschlysten, djupt frustrerad ung man
som försvann in i sin egen förryckta värld i en lägenhet i ett av Oslos
bättre kvarter, fast inte heller det helt "förskonat" från multikulti-inslag...
Där byggde han upp sitt hat i interaktion med likasinnade i en höger-
extremistisk nätmiljö. Där stängdes all annan verklighet ute följaktligen.
Ska man effektivisera sig själv och sitt HAT mot en företeelse så
undviker man självfallet alla intryck från alternativa synsätt.
Man låter världen smalna omkring sig och överlämnar sig fullständigt
och motståndslöst åt fanatismen man funnit som mål och mening med
sitt avspjälkade liv.
Man bejakar ödeläggelsen av sig som mänsklig, medkännande varelse.
Någonstans borde det kanske finnas utrymme för att tycka något lite
synd om den så djupt vilsegångne norrmannen och då särskilt åberopande
sig på den förödande upplevelsen i pojkåren med förkastandet från
sin egen far, men tyvärr, det låter sig ändå inte göras för min del i vart fall.
Förblivande är bilden av en kall, hatisk massmördare som inte visade
någon barmhärtighet, utom då han sträckte sig till att spara några yngre
personers liv och en kille som "såg högerorienterad ut", men annars
gällde bara det råa vedervärdiga dödandet och jag kan inte frigöra mig
från den högst obehagliga misstanken att han njöt fullt ut varenda sekund
medan den långa mordakten pågick, i likhet med den kvinnliga
rättspsykiatrikern jag nämnde inledningsvis.
Man kan psykologisera här till förbannelse, gräva efter bakomliggande
mekanismer i det oändliga; ändå kvarstår gåtan Breivik i allt väsentligt.
Eller är det bara så enkelt att vi här har att göra med
en ond människaför såna finns det ju bevisligen? En ond, mordlysten psykopat som
trollade ihop en politisk världsbild, baserad på ren fascism mitt i allt
det hejdlöst islamofobiska, och utförde sina vansinnesdåd i namn av
denna, men det kunde lika gärna ha varit precis vad annat som helst?
Han ville skaffa sig ett bestående värde, äntligen bli NÅGON om än på
det mest förkastliga sätt och det blev han verkligen också genom
sitt urskillningslösa dödande av 14- åringar och andra på en ö utanför
norska huvudstaden 2011 och genom att smälla en jättebomb inne i
Oslos hjärta.
Och finge han möjlighet så skulle han ju mer än gärna ta vid där han
slutade. Dödandet gav mersmak...
Den mannens ondska fyller en med ren skräck faktiskt! Ja!