Hämtat från sidan
http://www.mediemordet.com/Skrivet av Per Lindeberg
TIO FRÅGOR OM STYCKMÅLET
1. Om de inte mördat Catrine, varifrån fick de kroppen?
Det här är en mycket vanlig fråga, när styckmålet diskuterats i samband med mediekampanjer och opinionsmöten.
De två läkarna är ju "dömda" för att ha styckat Catrines kropp, men blev friade från mordåtalet. Hur fick de tag i hennes kropp, om de inte vållade hennes död?
Svaret är helt enkelt att den s.k. domen för styckning inte alls var någon dom. Det var Stockholms tingsrätts sätt att ge socialstyrelsen möjlighet att begära deslegitimering av två läkare, som grundligt skandaliserats i medierna.
Trots mycket omfattande polisutredningar - som pågick under flera års tid - fanns det aldrig någonting som bevisade att Teet och Thomas skulle ha styckat kroppen eller överhuvudtaget haft någon kontakt med Catrine. De indicier som presenterades i rättssalen kan numera saklöst avfärdas som icke trovärdiga.
När styckmålet var uppe i tingsrätten var emellertid opinionsläget mycket upprört och läkarna hade i pressen beskrivits som troliga gärningsmän redan innan domen fallit.
Då tingsrätten inte såg någon möjlighet att döma läkarna för mord, skrev rätten i stället in ett påstående om styckningen i motiveringen till den friande domen, de s.k. domskälen.
Tingsrätten friade alltså läkarna i domslutet (som hade gått att överklaga), men anklagade dem för styckningen i domskälen (som aldrig kan överklagas). På det sättet satte tingsrätten en stämpel på de två männen, som de aldrig fått chansen att rentvå sig ifrån. Rättens ordförande, lagmannen Carl-Anton Spak, förklarade i en intervju (SvD 1989-06-17) att domstolen därigenom ägnat sig åt "konsumentupplysning". Han tyckte inte att det var fel, att läkarna nekades möjlighet att få styckningsanklagelsen prövad i högre rätt.
Styckning av en människokropp är ett brott, som ska prövas inför allmän domstol. När de två läkarna till slut efter flera år av polisutredningar ställdes inför rätta, hade styckningsbrottet redan hunnit preskriberas. Åklagaren fick alltså inte väcka åtal för styckning. Den allmänna domstolen - tingsrätten - fick inte pröva frågan.
Men när kammarrätten och regeringsrätten sedan skulle avgöra om läkarnas legitimationer borde dras in, tog de på sig uppgiften att agera som om de vore hovrätt respektive högsta domstol. Förvaltningsdomstolarna tog på sig uppgiften att vara i allmän domstols ställe.
Den dom som kammarrätten 1991 avkunnade i legitimationsärendet har hårt kritiserats av jurister som en eftergift för folkopinionen och mediahetsen mot läkarna. Det är lätt att förstå varför.
Domen tyder på att kammarrätten egentligen var ointresserad av att få fram sanningen i styckmålsfallet. Avsikten var en annan. Att hitta argument för att deslegitimera de skandaliserade läkarna och gå opinionen till mötes.
Frågan om vem som i verkligheten styckade Catrines kropp väntar därför fortfarande på sitt svar.
2. Varför skulle åklagarens gärningsbeskrivning inte vara trovärdig?
Enligt den gärningsbeskrivning, som chefsåklagare Anders Helin väckte åtal på, skulle Teet och Thomas ha mördat Catrine lördagen den 9 juni 1984 (dvs pingstaftonen) och därefter styckat kroppen på rättsläkarstationen i Solna måndagen den 11 juni, som var annandag pingst. Att Helin tänkte sig att Catrine skulle ha mördats på lördagen berodde främst på uppgifter från Thomas f.d. fru Christina.
Hon påstod nämligen att Thomas på lördagsförmiddagen blivit uppringd av en okänd man, att han därefter haft hand om sin lilla dotter under dagen, då Christina själv var borta och att barnet varit helt förtvivlat, när Christina sent på kvällen återvände hem.
Sent omsider - först efter det att rättegången mot Teet och Thomas börjat - fick chefsåklagaren emellertid besked från polisen att de hittat en vittnesuppgift, som visade att Catrine i själva verket varit i livet söndagsförmiddagen den 10 juni. Han ändrade följaktligen i sin gärningsbeskrivning och förlade nu både dödandet och styckandet till annandagen, dvs den 11 juni.
Chefsåklagare Helins reviderade gärningsbeskrivning förutsätter därför att Teet och Thomas på en mycket knappt tilltagen tid ska ha hunnit med
-att få kontakt med Catrine, vars levnadsförhållanden som prostituerad heroinist inte var sådana att hon vare sig passade tider eller lätt gick att få tag i (hon saknade ju bostad, telefon mm - detta var före mobiltelefonernas tid),
- att ta sig från sina respektive bostäder på Kungsholmen respektive Täby Kyrkby för att sammanträffa med Catrine på rättsläkarstationen, trots att Teet var informerad om att Jovan Rajs den dagen skulle dyka upp för att inspektera försöksdjur. Det var för övrigt vanligt att forskare och annan personal förekom i lokalerna under helger.
- att bege sig till rättsläkarstationen via en helt annan byggnad något hundratal meter därifrån och då ha med sig Thomas lilla dotter, 17 månader gammal, i barnvagn,
- att ta sig in på rättsläkarstationen tillsammans med Catrine, barn och barnvagn,
- att inne på rättsläkarstationen genomföra någon form av sexuell aktivitet, som involverade Catrine,
- att mörda Catrine,
- att i barnets närvaro stycka Catrines kropp,
- att fotografera styckningen,
- att stoppa kroppsdelar, inre organ, klädespersedlar och andra tillhörigheter i plastsäckar
- göra rent i obduktionssalen efter denna blodiga hantering av en människokropp (skölja av och torka obduktionsbordet, spola av golvet och diska de instrument som använts, kontrollera att ingenting avslöjande blivit kvarglömt)
- att rengöra sig själva och byta kläder
- att gömma plastsäckarna med kroppsdelarna på ett ställe, där de inte omgående skulle påträffas
- att därefter återvända till sina respektive bostäder och möta sina anhöriga, utan att framstå som märkbart känslomässigt påverkade av det som de just varit med om. Thomas t ex hade sina föräldrar på middag och till skillnad från lördagen var hans lilla dotter inte märkbart upprörd och betedde sig inte heller avvikande (inte ens hennes mamma Christina har påstått något sådant).
Förutsatt att vittnenas uppgifter var korrekta, vilket ju chefsåklagare Helin ansåg, så skulle Teet och Thomas ha haft cirka två timmar på sig för att verkställa de olika moment som beskrivs ovan.
Det är upp till var och en att själv ta ställning till om detta ter sig praktiskt genomförbart.
3. Visst fanns det väl bevis för att de styckat kroppen?
Nej, det kan man faktiskt inte påstå.
Det fanns till att börja med ingen teknisk bevisning, som knöt de två läkarna till den styckade kvinnan. Inga fingeravtryck, inget material i form av t ex blod, hårstrån eller sperma som senare kunde DNA-testas. Inga fiberrester eller föremål, som visade att läkarna känt till Catrines existens. Ingenting av det som man i dagligt tal kallar för bevis. Tvärtom pekar den tekniska bevisning som faktiskt finns bort från läkarna och mot en eller flera okända förövare.
Vad som däremot fanns var en del utlåtanden som polisen beställt under utredningens gång.
Det som chefsåklagaren Anders Helin byggde sitt mordåtal 1988 på var främst rättsläkaren Jovan Rajs spekulationer om troliga dödsorsaker. När det väl gått upp för Rajs, som var arbetskamrat med Teet på Rättsläkarstationen i Solna och handledare åt honom i hans doktorandstudier, att polisen misstänkte Teet, arbetade Rajs målmedvetet för att få fast sin kollega för mord.
Ursprungligen var Jovan Rajs inriktad på att Catrines kropp styckats av en person som var van att stycka djurkroppar, t.ex. en slaktare. Men detta var innan Rajs ännu fått veta att Teet var misstänkt. I det obduktionsutlåtande som Jovan Rajs några veckor senare blev klar med, hävdade han tvärtom att gärningsmannen varit medicinskt utbildad och obduktionskunnig.
I rättssalen åberopade chefsåklagaren också en utredning av kriminalteknikern Wincent Lange, som undersökt vilken sorts verktyg som kroppen kunde tänkas ha styckats med. Enligt ytterligare ett utlåtande av en bekant till Lange, avdelningsläkaren Anders Wykman, kunde vissa skelettskador på offrets nedre extremiteter tyda på att gärningsmannen (eller gärningsmännen) hade kunskaper i ortopedi. Andra skador på skelettet tydde visserligen på motsatsen, men det tolkades av Wykman som att styckaren låtsats vara oskicklig för att dölja sin verkliga kompetens.
Rättsläkaren Jovan Rajs slutsatser har ifrågasatts av Socialstyrelsens Rättsliga råd, som är landets högsta instans i rättsmedicinska frågor samt av professor Jörn Simonsen (dansk rättsmedicinsk expert) och av professor Klaus PŃ¼schel (tysk expert på styckmord). Innebörden av deras kritik är följande:
Vid en objektiv och saklig rättsmedicinsk undersökning kan man inte - som Jovan Rajs gjorde - med säkerhet fastslå att Catrine blev mördad. Hon kan ha avlidit av andra orsaker (misshandel, olycka, överdos, sjukdom). Att kroppen styckades gör det visserligen troligt att hon dödats, men andra förklaringar kan inte uteslutas vid en rättsmedicinsk undersökning. Ska en sådan slutsats dras, så ska det göras av en domstol som har att ta hänsyn till alla de omständigheter som föreligger i målet.
Rättsläkaren bör med andra ord inte agera som domare.
Var någonstans Catrine dog och var kroppen styckades har aldrig med någon grad av säkerhet kunnat fastställas.
Inte heller känner man till tidpunkten för hennes död. Det är inte alls säkert att hon verkligen dog under pingsthelgen 1984, som chefsåklagare Helin hävdade. En del samtida vittnesuppgifter (som aldrig kom fram i rättegångarna) gör det tvärtom troligt att Catrine var i livet efter pingsthelgen. I polisutredningen kontrollerades aldrig dessa uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Skulle de visa sig trovärdiga, faller åklagarens gärningsbeskrivning samman.
Man kan enligt rättsmedicinsk expertis inte heller påstå - som Jovan Rajs gjorde - att styckningssättet skulle tyda på att gärningsmannen (eller gärningsmännen) haft specialkunskaper i kirurgi, ortopedi, anatomi och obduktionsteknik. Det kan inte uteslutas att det varit t ex en slaktare eller en jägare, som utfört styckningen.
Inte heller kan man med någon grad av tillförlitlighet påstå att det verkligen rört sig om fler än en gärningsman.
Kriminalteknikern Langes slutsatser om att obduktionsinstrument använts vid styckningen av Catrines kropp underkändes senare av Statens kriminaltekniska laboratorium i samarbete med en rättsläkare vid rättsläkarstationen i Lund.
På samma sätt avfärdades avdelningsläkaren Wykmans påståenden om att gärningsmannen/männen skulle ha varit ortopediskt kunniga (men försökt dölja sina kunskaper) av socialstyrelsens ortopediexpert docent Ragnar Kalén.
Det fanns följaktligen inget sakkunnigutlåtande beträffande Catrines styckade kropp, som på ett invändningsfritt sätt styrkte åklagarens gärningsbeskrivning.
Och före sensationsskriverierna i december 1984, då Teet anhölls första gången - där den anhållne rättsläkaren beskrevs som en psykiskt avvikande och våldsbenägen trolig gärningsman - fanns det överhuvudtaget inga uppgifter, som tydde på att vare sig Teet eller Thomas haft någon kontakt med Catrine eller ens känt till hennes existens.
Den upphetsade och sakligt felaktiga publiciteten kring fallet gav upphov till en ryktesspridning, som gjorde att vittnesuppgifterna om Teet måste bedömas med största försiktighet.
Rättsläkaren Jovan Rajs har även senare ifrågasatts av sina svenska kollegor, som uttryckt oro för att oskyldiga kan ha blivit feldömda på grund av utlåtanden som Rajs skrivit, bl a i styckmålet (DN Debatt 2001-06-01, artikeln finns inlagd i fulltext på denna webbplats).
Chefsåklagaren stödde sig också på vittnen, som först tre år efter dödsfallet kontaktat polisen, när massmedierna börjat publicerat sensationella uppgifter, som läckts ur mordutredningen.
Beträffande dessa vittnen, se fråga nr 4: "Men vittnena fanns det väl ingen anledning att tvivla på?"
4. Men vittnena fanns det väl ingen anledning att tvivla på?
De viktigaste vittnen, som chefsåklagaren Helin åberopade är följande:
Dagboksvittnet "Anna S", fotohandlarparet "Anders och Annika Schlyter", Fru "Käthe Nilsson" (i medierna ofta känd som Kvinnan med hunden), civiljägmästaren "Helge Grahn" och f d tunnelbanepolisen Marie Rådén. De många prostituerade, som dök upp med sensationella uppgifter fyra år efter Catrines död i samband med rättegångarna kan saklöst avfärdas, eftersom deras uppgifter inte är trovärdiga. Det enda undantaget är "Elisabet T", som redan hösten 1984 hade pekat ut Teet som den sexkund, som försökt strypa henne i en trappuppgång på östermalm.
Om dessa vittnen kan följande sägas:
Dagboksvittnet "Anna S" var en prostituerad narkoman, som dök upp under märkliga omständigheter mellan de båda rättegångarna i tingsrätten våren 1988. Hon visade upp två dagböcker, i vilka hon påstod sig ha antecknat vad Catrine under 1983 och 1984 skulle ha berättat för henne om två perversa läkare, som i ett litet barns närvaro skulle haft sex med Catrine i något som kallades "dödsrummet". Catrine skulle ha anförtrott "Anna S" att en av läkarna var nekrofil.
"Anna S":s berättelse 1988 skiljer sig helt från de uppgifter hon på eget initiativ lämnade till polisen vid flera tillfällen under sensommaren 1984, då Catrines kvarlevor just identifierats. Hennes ursprungliga uppgifter - som inte innehåller någonting om de två läkarna - är helt oförenliga med hennes senare uppgifter och kan inte förklaras med minnesluckor eller något liknande.
Det är uppenbart att "Anna S" ljuger vid det senare tillfället, dvs att de vittnesuppgifter som åklagaren åberopade i tingsrätten och som senare upprepades i kammarrätten inte är med sanningen överensstämmande.
"Anna S" hördes under 2000 av Västerortspolisen som misstänkt för mened och kunde då inte på ett tillfredsställande sätt förklara de motsägelsefulla uppgifter hon lämnat. Hon kunde heller inte tala om vart hennes dagböcker tagit vägen. Chefsåklagare Bjarne Rosén avskrev emellertid trots detta ärendet utan att väcka åtal. (Se vidare SvD Brännpunkt 01-07-29, Zoran Buric "Annas dagböcker var förfalskade" ; DN Debatt 00-09-10, Per Lindeberg "Misstänkt mened sopas under mattan"; AB 00-07-24, Jan Guillou "Varför åtalas inte menederskan"; "Döden är en man" ss 455-470).
Fotohandlarparet "Anders och Annika Schlyter" kontaktade polisen under hösten 1987, sedan de sett i tidningen att polisen sökte efter bilder av en styckning. Parets ursprungliga uppgifter till polisen är mycket vaga. De har uppenbara svårigheter att beskriva den person, som de påstod lämnat in en filmrulle (möjligen flera) i deras butik några år tidigare för framkallning och kopiering. Fotohandlaren och hans fru har också till en början svårt att mer i detalj beskriva bildernas innehåll. Vad de i första hand minns är att personalen i fotobutiken mådde mycket dåligt av att se bilderna ifråga och att de själva blivit sömnlösa och helt tappat matlusten under lång tid.
Efter att ha genomgått en serie polisförhör blir makarna "Schlyter" emellertid mer och mer säkra på sina minnesbilder, framför allt beträffande den mystiske kund, som skulle ha besökt fotobutiken drygt tre år tidigare. Till slut pekar fotohandlarfrun ut Thomas som kunden ifråga.
Mot deras uppgifter talar följande:
Ingen av de anställda i fotofirman har kunnat bekräfta fotohandlarparets historia om en mystisk kund med skrämmande bilder av en styckad kropp, inte ens "Annika Schlyters" äldre syster som arbetade i butiken under den aktuella perioden. Inte heller ger parets egna uppgifter om händelsen intryck av att förmedla några säkra minnesbilder.
Att de här två vittnena kom att få en nyckelroll i rättegångarna mot Teet och Thomas beror helt och hållet på den omständigheten att fru "Schlyter" - senare sekunderad av sin make - pekade ut Thomas vid en vittneskonfrontation (videofilm) på polishuset i Stockholm hösten 1987.
Den dokumentation av utpekandet, som polisen förmedlade till åklagarmyndigheten som underlag för åtalet är emellertid så grovt missledande att den måste betecknas som ett falsarium. Bandupptagningen från det vittnesförhör, som ledde till utpekandet visar i själva verket att fru "Schlyter" gissade sig fram till "rätt" person i en dialog med de polismän, som själva arbetade med utredningen.
Av flera skäl kan detta utpekande omöjligt accepteras som bevisning mot vare sig Thomas eller Teet. Detta hindrar dock inte att makarna "Schlyters" uppgifter vid den rättsliga prövningen betraktats som avgörande bevisning för de två läkarnas skuld. (Jmfr "Döden är en man", ss 317-349)
Kvinnan med hunden var en äldre dam, "Käthe Nilsson", som kontaktade polisen 1988 och sedan pekade ut Teet och Thomas som de två personer med ett litet barn i en barnvagn, som hon tre och ett halvt år tidigare sade sig ha sett gå in i anatomiska institutionens byggnad på Karolinska institutets område just den dag, då chefsåklagare Helin misstänkte att Catrine dödats och styckats. Den aktuella entrén på Anatomen ligger drygt hundra meter från närmaste entré på rättsläkarstationen.
Mot detta vittnesmål kan följande invändningar göras:
"Käthe Nilsson" pekade ut de två läkarna först efter det att de visats upp för allmänheten i rättssalen. I kvällspressen hade dessutom publicerats en bild på den konfrontationsgrupp, i vilken Thomas ingick. Vidare hade Teets ansikte på grund av slarv för ett kort ögonblick visats i en nyhetssändning i TV.
Det som fru "Nilsson" hängde upp sin minnesbild på var det strålande vackra och varma helgvädret, men vädret pingsthelgen 1984 var kyligt och föga strålande. Att Teet och Thomas tillsammans med den lilla dottern skulle ha gått in på Anatomen annandag pingst var inte troligt, eftersom det fanns personal i byggnaden, som i så fall borde ha noterat deras närvaro och eftersom ingenting tydde på att de haft nycklar till institutionen och eftersom det är svårt att förstå varför de överhuvudtaget skulle besöka Anatomen, ifall deras ärende (som åklagaren påstod) skulle ha varit att ha sex med Catrine och därefter döda och stycka henne på rättsläkarstationen.
"Käthe Nilssons" vittnesuppgifter utvecklades efter hand (ungefär som fotohandlarparets) till en åskådlig och sammanhängande berättelse, men saknar trovärdighet.
Detta fann också tingsrätten 1988, som avfärdade vittnet.
Och det kanske inte är så konstigt. För hur troligt är det egentligen att en äldre person, som sommaren 1984 gått med sin hund på KI:s område och på håll sett två obekanta män med en barnvagn gå in i en byggnad, därefter flera år senare kan peka ut just dessa två personer, om det inte fanns några alldeles speciella skäl till att minnas denna föga minnesvärda tilldragelse? Enligt vittnet skulle skälet helt enkelt ha varit det vackra och varma vädret - och vädret var som sagt varken vackert eller varmt.
Kammarrätten 1991 tyckte däremot att "Käthe Nilssons" vittnesmål verkade bestickande och åberopade bl a hennes uppgifter som stöd för sitt beslut att deslegitimera de två läkarna.
Civiljägmästaren "Helge Grahn" var kund i fotohandlarparets butik och anmälde sig sent omsider som vittne vid den andra rättegången i tingsrätten på våren 1988. Han påstod sig ha varit närvarande i fotobutiken just den sommardag fyra år tidigare då makarna "Schlyter" högljutt diskuterade de skrämmande bilder, som en mystisk kund lämnat in för framkallning. "Helge Grahns" uppgifter styrkte alltså fotohandlarparets uppgifter och förlade tidpunken för den här diskussionen till en viss dag i slutet av juni 1984.
När civiljägmästaren senare vittnade ännu en gång inför domstol - i kammarrätten 1991 - kunde han sensationellt nog meddela att han till och med sett Thomas uppehålla sig i fotobutiken vid just det tillfället, då "Helge Grahn" själv stått där och lyssnat på fotohandlarparets upprörda diskussion.
Civiljägmästaren hade fått en "aha-upplevelse", berättade han, när han såg Thomas i rättssalen tre år tidigare vid förra rättegången. Han visste nämligen inte, förklarade han, att de anklagade brukade sitta med i rättssalen under pågående rättegång i svenska domstolar. Men när han fått syn på Thomas i tingsrätten tillsammans med dennes advokat skulle han plötsligt ha känt igen honom. Varför "Helge Grahn" inte redan då för tre år sedan informerat omvärlden om denna viktiga upptäckt, lyckades han aldrig förklara. Och kammarrätten tyckte även detta vittne verkade tillförlitligt.
Det var "Helge Grahns" kontakter med fotohandlarparet, som fick honom att vända sig till polisen. Något objektivt belägg för att hans uppgifter skulle ha något verklighetsunderlag finns emellertid inte. Bedömningen av hans utsagor blir därför med nödvändighet i bästa fall en genomtänkt gissning. Det är lätt att känna tveksamhet inför "Helge Grahns" märkliga utpekande av Thomas inför kammarrätten. Den tveksamheten sprider sig lätt även till hans övriga obestyrkta uppgifter.
Det finns anledning att fundera över om "Helge Grahn" kan tänkas tillhöra den inte ovanliga typ av uppgiftslämnare, som drivs av en önskan att hjälpa polisen att få fast föregivna illgärningsmän och vilkas uppgifter inte nödvändigtvis behöver innehålla något av värde för utredningen. (Jfr "Döden är en man", ss 494, 607 f, 618)
F d tunnelbanepolisen Marie Rådén började tjänstgöra på våldsroteln i Stockholm i början av 1988, just då Teet och Thomas åtalades för mord. När hon en av de första dagarna på nya jobbet satt och pratade med en kollega undslapp det henne att hon tillsammans med en annan patrullerande tunnelbanepolis fyra år tidigare faktiskt sett Teet tillsammans med Catrine i en tunnelbanevagn på Söder i Stockholm.
Vad Marie Rådén inte visste om var att detta var högintressant information för utredarna på våldsroteln, som under de tre år som gått aldrig lyckats få fram något trovärdigt vittne, som sett Catrine tillsammans med någon av läkarna. Marie Råden förhördes därför omgående om sina iakttagelser och återberättade senare dessa inför både tingsrätten och kammarrätten.
Problemet med hennes vittnesmål är bl a att man aldrig lyckades identifiera den kollega, som tillsammans med henne skulle ha gjort den uppseendeväckande iakttagelsen att den välbekante föreläsaren på Polishögskolan, rättsläkaren Teet sällskapade med en igenkänd prostituerad kvinnlig narkoman (båda skulle enligt Marie Rådén ha varit klädda i tunna svarta skinnkläder). Det är inte särskilt sannolikt att den påstådde kollegan skulle ha glömt en så pass märklig iakttagelse.
Eftersom det inte finns något som styrker Rådéns påstående om iakttagelsen av Teet och Catrine och inte heller hennes övriga uppgifter (t.ex. att hon själv sett de svarta plastsäckarna på marken ute i Karlbergsområdet, redan innan någon ännu visste vad de innehöll), måste man försöka eliminera alternativa förklaringar till hennes påståenden, innan man accepterar hennes uppgifter som sakligt underbyggda.
En sådan tänkbar alternativ förklaring skulle t.ex. kunna vara att Marie Rådén helt enkelt försökt göra sig lite intressant för en kollega på den nya arbetsplatsen genom att påstå att hon med egna ögon sett den beryktade Obducenten tillsammans med hans förmodade offer, i all synnerhet som Rådén själv av ryktesspridningen kring fallet fått intrycket att det var allmänt känt att Teet stått i kontakt med Catrine. Skulle detta vara fallet får man förmoda att det skulle varit genant för henne att ta tillbaka sina ursprungliga uppgifter och att detta kan ha varit ett psykologiskt motiv för att hålla fast vid sitt påstående.
En annan tänkbar förklaring - som Teets försvarsadvokat senare förde fram i rätten - kan vara att Marie Rådén sett Teet tillsammans med hans dåvarande sambo, en ung kvinna, som ofta klädde sig okonventionellt, inspirerad av punkmodet. Andra vittnen, som iakttagit just Teets sambo tillsammans med Teet, har rapporterat till polisen att de uppfattat Teets sällskap som en tänkbar prostituerad. (För ordningens skull bör i det här sammanhanget påpekas att denna unga kvinna var en betrodd medarbetare vid en institution inom Karolinska institutet och att hennes intresse för nya strömningar inom modevärlden inte tycks ha skapat något misstroende mot henne från arbetskamraternas sida.)
Prostituerades uppgifter om Teet under hösten 1984 är utomordentligt svårbedömda.
Polisens nattliga rundvandringar längs innerstans prostitutionsstråk gav upphov till en intensiv ryktesspridning bland prostituerade kring den unge mannen på bild nummer fyra i polisens fotopärm. Det läckte snabbt ut att det var just denne man som polisen trodde var skyldig till styckmord. Att Teet själv köpt sex på gatan är helt klart, däremot vet man inte hur många gånger detta skulle ha skett. Att han skulle ha varit våldsam eller idka någon form av perverterat sex har det aldrig funnits några övertygande belägg för.
"Elisabet T", en prostituerad i tjugoårsåldern, kan ses som ett undantag från övriga prostituerade i den meningen att hon redan tidigt på hösten 1984 pekade ut Teet i polisens fotoalbum som den kund som något år tidigare försökt strypa henne i en trappuppgång på östermalm. Hon var hundra procent säker på vilken trappuppgång det rörde sig om och nittionio procent säker på att det var just mannen på bild nummer fyra, som attackerat henne. Hon hade sparkat mannen i skrevet, sprungit nerför trapporna och sedan inväntat mannen nere i porten, där hon gav honom en utskällning.
Hennes vittnesmål avfärdades senare av tingsrätten. Man ifrågasatte inte att "Elisabet" faktiskt blivit utsatt för ett angrepp av en man på det sätt hon beskrev, men däremot fann man det inte styrkt att det verkligen var Teet som angripit henne. Och detta ställningstagande från tingsrättens sida är fullt begripligt, eftersom utpekandet gjordes under former som inte tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet.
Hur hennes ursprungliga utpekande av mannen på fotografiet gick till vet man inte, eftersom detta inte dokumenterades på något klargörande sätt. Det finns minst ett tydligt exempel på utpekanden av Teet i polisutredningen, där vederbörande polisman påverkat vittnet att peka ut just Teet. Huruvida detta gäller även "Elisabet" är därför omöjligt att veta.
Efter fotovisningen pekade "Elisabet T" ut Teet en gång till, när Jovan Rajs hjälpt polisen genom att ta med sig Teet på en spatsertur på polishusets gård. Detta utpekande dokumenterades på ett korrekt sätt. Där framgår att "Elisabet" väntade tills hon såg Teets ansikte innan hon bekräftade att han var mannen i trapphuset. Frågan är därför vem hon egentligen pekade ut. Var det mannen i trapphuset? Eller var det mannen på fotografiet i polisalbumet, som hon fått titta på några kvällar tidigare?
"Elisabet T:s" beskrivning av den aggressive kundens klädsel och allmänna framtoning stämde dåligt med Teets yttre. De här oklarheterna gör det begripligt att hennes utpekande avfärdades av tingsrätten.
Samtliga övriga vittnesmål från prostituerade om t ex Teets påstådda kontakter med Catrine eller om hans allmänna beteende kan avfärdas av liknande skäl.
De uppgifter som presenteras av prostituerade, som själva kontaktade polis och journalister på våren 1988 efter prostitutionsutredaren Hanna Olssons inlägg på Dagens Nyheters kultursida kan närmast ses som ett utflöde av den kvällspressgenererade ryktesspridningen kring massmediamyten Obducenten, som florerat under de gångna fyra åren.
5. Fotohandlarnas bilder lämnades ju till polisen?
Ja, man skulle faktiskt kunna tro det.
När fotohandlarfrun Anita Schröder under 1998 stämde svenska staten på skadestånd för det lidande hon ansåg sig ha utsatts för genom att hon tagit kontakt med polisen och senare vittnat i tre rättegångar mot läkarna, skrev TT:s reporter Yvonne Moberg:
"Idag ångrar hon att de gick till polisen med styckmordsbilderna. - Priset blev för högt. Ett förstört liv i skräck och sjukdom. Det berättade kvinnan som för snart fjorton år sedan tog emot bilderna för framkallning i sin och makens fotoaffär i Solna."
Expressenjournalisten Anders Fallenius gav en liknande beskrivning:
"Kvinnan lämnade styckmordsbilderna till polisen - och blev därmed nyckelvittne mot obducenten. Nu kräver hon tre miljoner i skadestånd av staten för det lidande som detta inneburit, bland annat i form av hot från obducenten."
Och i Dagens Nyheter skrev reportern Elisabeth Sjökvist:
"Idag ångrar kvinnan att hon gick till polisen med styckmordsbilderna. Sedan några år lever hon på socialbidrag och hon och hennes make har separerat."
Det verkar ju faktiskt som om bilderna existerat och lämnats till polisen.
Men sanningen var en annan. Det fanns aldrig några bilder. Vad det rörde sig om var fotohandlarparets minnesbilder av fotografier av en styckad kvinnokropp, som de uppgav att personalen i butiken mått dåligt av att se.
Det visade sig emellertid att ingen i personalen kom ihåg några sådana bilder. Polisen fick nöja sig med fotohandlarparets beskrivning av bildernas innehåll. Dessa beskrivningar var från början vaga, men blev för varje nytt förhör alltmer detaljerade.
I Stockholms tingsrätt och i kammarrätten användes dessa imaginära bilder som bevisning mot Teet och Thomas. Domstolarna utgick från att de faktiskt funnits. Och förmodligen var det därför journalisterna skrev som de gjorde.
6. Nog var väl ändå Allmänläkaren skyldig till incest?
Thomas lilla dotter hade just blivit ett år och fem månader vid pingsthelgen 1984, då chefsåklagare Helin menade att Catrine mördats och styckats. Ett halvår senare tyckte sig personalen på det dagis barnet nyligen börjat på att flickan var irriterad i underlivet och verkade ha ont när man bytte blöja. Detta var under en period då massmedierna ägnade incestbrott stor uppmärksamhet och det florerade uppgifter om att kanske var tredje flicka blivit utsatt för sexuella övergrepp.
Till att börja med var det alltså vissa kroppsliga iakttagelser, som fick dagispersonalen att förmå barnets mamma Christina att uppsöka en erfaren barnläkare för att få flickan bedömd. Denne läkare såg emellertid ingenting, som verkade alarmerande och försökte lugna mamman. Christina lät sig dock inte lugnas, utan fick barnet kontrollerat av ett specialistteam på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Där undersöktes barnet först av en barnkirurg, sedan av en barnmedicinare och därefter (i narkos) av både barnmedicinaren och barnkirurgen.
Under den här perioden, då Christina plågades av misstankarna mot sin man, kom nyheten att polisen anhållit en läkare misstänkt för styckmord. Christina kontaktade samma dag polisen för att berätta att hon och hennes man träffat den anhållne läkaren och att hon själv hört sägas att läkaren varit misstänkt för att ha mördat sin fru.
Ingen av undersökningarna på S:t Görans sjukhus resulterade i att man fann något som tydde på att flickan utsatts för något otillbörligt. Irritationen i hennes underliv förklarades med blöjexem och barnets vana att "skava", dvs gnugga underlivet mot hårda föremål.
När dessa negativa resultat väl förelåg, ändrades emellertid misstankarna om övergrepp. Nu blev det i stället en kvinnlig psykologs farhågor, som fick motivera fortsatta utredningar av barnet. Inte heller dessa observationer visade dock att barnet utsatts för något otillbörligt från pappans sida. Den oro flickan visade kunde ju sammanhänga med den besvärliga psykosociala situation, som familjen länge befunnit sig i (pappan bosatt på annat håll, mamman missnöjd med äktenskapet, ett havererat samliv).
Vid den andra utredningen, som gällde barnet vägrade Thomas att medverka. Han hade då lämnats av sin fru, som tagit med sig dottern och han trodde inte att någon psykolog eller kurator kunde få hans havererade äktenskap att fungera igen.
Christina, som trots de negativa undersökningsresultaten ändå var övertygad om att Thomas förgripit sig på deras barn, försökte nu på olika sätt få honom inför rätta. När detta inte lyckades började Christina i augusti 1985 rapportera till polisen att barnet berättat saker för henne, som fått Christina att tro att flickan bevittnat en styckning av en kvinna. Allt oftare uppsökte hon polisen för att avslöja nya detaljer som den ännu inte tre år gamla dottern berättat för henne.
Så småningom ledde detta till att polisen under sträng sekretess beställde en barnpsykiatrisk och barnpsykologisk utredning av mammans påståenden om vad den knappt treåriga flickan skulle ha avslöjat för henne. Den utredningen gjordes av samma barnpsykiatriker, Frank Lindblad, som tidigare förebrått Thomas att han inte medverkat vid familjeutredningen och som tyckte att Thomas borde genomgå en vuxenpsykiatrisk undersökning. Hans kollega i den sekretessbelagda nya utredningen var den barnpsykolog, Margareta Erixon, vars obekräftade misstankar om övergrepp tidigare föranlett nya undersökningar av barnet.
Genom Christinas täta kontakter med mordutredarna under hösten 1985 kom de ursprungliga - helt obestyrkta - incestmisstankarna att ersättas av nya misstankar om att barnet kanske varit närvarande, när hennes pappa Thomas tillsammans med Teet mördat och styckat Catrine. Det hindrade dock inte att incestmisstankarna fortfarande av och till återkom i barnpsykiatrikerns och barnpsykologens uttalanden, men nu mycket allmänt formulerade och fortfarande utan att vara underbyggda av några tillförlitliga kliniska observationer.
Två och ett halvt år senare friades Thomas i tingsrätten från misstanke om att ha utsatt sin lilla dotter för sexuella övergrepp. Likaså friades han och Teet från misstanke om mord.
Svaret på frågan ovan är alltså ett bestämt nej. Det fanns ingenting som styrkte att barnet utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. Det utlåtande som barnpsykiatrikern Frank Lindblad och barnpsykologen Margaretha Erixon lämnade till polisen och som kvällstidningen Expressen senare lanserade som "Barnets Berättelse" har stora förutsättningar att bli ett klassiskt exempel på hur ett pseudovetenskapligt utlåtande i ett polisärende kan resultera i att rättssamhällets grundläggande regler sätts ur funktion.
Detta hindrade emellertid inte kulturjournalisten Kristina Hultman från att i Aftonbladet elva år efter tingsrättens friande dom (Aftonbladet 99-01-26, "Kränkningar och kvinnohat") påstå att Thomas faktiskt förgripit sig sexuellt på sin dotter.
Personangreppet kan ses som ett uttryck för den livskraftiga ryktesflora, som fortfarande existerar kring da Costafallet och som hämtade sin näring ur osaklig journalistik kring fallet.
7. Hade inte Obducenten mördat sin fru?
Teets unga hustru Anne-Catherines död i januari 1982 är förmodligen det mest välutredda självmordet i modern svensk polishistoria. Slutsatsen av alla dessa utredningar (som pågick under ett drygt decennium) är att det inte varit möjligt att styrka att något brott begåtts.
Anne-Catherine var enligt sina närmaste vänner en person som ofta talade om att sluta sina dagar i förtid. Hon hade tidigare självmordsförsök bakom sig. Hennes livssituation vid tidpunkten för dödsfallet, den särpräglade personlighet som framskymtar i polisutredningen kring hennes död och förhållandet att hon hade menstruation vid tidpunkten för dödsfallet motsäger inte utan styrker snarast att det faktiskt rört sig om ett självmord.
Om hennes man Teet inte varit just rättsläkare utan t ex civilingenjör, röntgenläkare eller civilekonom, så hade utredningen sannolikt avskrivits för gott redan på ett tidigt stadium.
Svaret på frågan ovan är därför nej. Det finns ingen anledning att tro något annat än att Anne-Catherine valde att beröva sig livet.
Misstankar om att Teet kanske skulle ha tagit livet av någon annan kvinna har av och till ventilerats bland polismän, journalister och personal på hans gamla arbetsplats rättsläkarstationen i Solna, när ryktesspridningen om hans person tog fart efter kvällstidningarnas lansering av mediemyten Obducenten. Trots omfattande utredningar har de misstankarna aldrig avancerat längre än till löst prat utan stöd av fakta.
8. Det fanns väl inga andra misstänkta än läkarna?
Jo, några andra fanns det faktiskt - åtminstone i polisutredningens inledningsfas och i den nya förundersökning, som startade under 1999.
Tidigt tipsades mordutredarna om en polskfödd slaktare, Stanislaw G, som tidigare med stor brutalitet dödat tre personer. Bland dessa fanns en kvinna i Malmö, vars kropp styckats och dumpats i plastsäckar på ett sätt som påtagligt erinrade om det sätt som Catrines kropp behandlats på.
Avstyckningen av Catrines armar (med kvarsittande skulderblad) väckte tidigt misstankar om att styckningen utförts av någon, som hade vana att stycka djurkroppar. Det var först när rättsläkaren Jovan Rajs blivit informerad om polisens misstankar mot hans kollega Teet, som Rajs började spekulera kring möjligheterna att gärningsmannen (-männen) haft kunskaper inom områdena kirurgi, mänsklig anatomi, ortopedi och obduktionsteknik.
Slaktaren Stanislaw G bodde i Stockholmstrakten (Södertälje) sommaren 1984 och saknade ett klart alibi för den period i juni 1984 då Catrine försvann. Han förnekade att han någon gång skulle ha haft kontakt med någon gatuprostituerad på Malmskillnadsgatan (där Catrine brukade vänta på sina kunder), men utpekades av flera prostituerade som besökare i prostitutionskvarteren. Stanislaw G var sedan tidigare känd för att neka till allt som lades honom till last, även när bevisningen mot honom var överväldigande.
Det sätt på vilket huvudet avskiljts från kroppen på den dödade och styckade kvinnan i Malmö uppvisade drag, som starkt påminde om obduktionsfynden rörande Catrine.
Det är idag knappast realistiskt att tro att man att i efterhand ska kunna fastställa huruvida det var Stanislaw G eller någon annan som styckade och möjligen också dödade Catrine. En viktig anledning till detta är att Stanislaws förehavanden aldrig undersöktes närmare av polisen.
Vad mannens existens i utredningen däremot tydligt visar är att polisutredningen inte bedrevs förutsättningslöst, utan tidigt inriktades på att få fast just Teet, trots att det inte fanns något som gjorde honom mer misstänkt än andra.
Objektivt sett fanns det betydligt större anledning att utreda Stanislaw G-spåret än att satsa alla resurser på att försöka få fram bevis mot Teet.
Stanislaw G avled under 1987. Någon fortsatt utredning kring hans förehavande vid tidpunkten för Catrines död och styckningen av hennes kropp är det inte realistiskt att förvänta sig. Däremot borde hans DNA matchas mot de DNA-fynd som sent omsider påträffats på en handduk nära säckarna på den första fyndplatsen.
I polisutredningen från 1984 finns ytterligare några personer som (till skillnad från Teet och Thomas) bevisligen haft kontakt med Catrine och som tidigare gjort sig skyldiga till våldsbrott.
En av de män som polisen borde ha granskat närmare var en tidigare dömd person som stod antecknad i Catrines telefonbok och som hade sin bostad helt nära den andra fyndplatsen på Eugeniavägen. En prostituerad kvinna berättade för mordutredarna att mannen haft sex med henne i lokalerna på Eugeniavägen. Först ett halvår efter säckfynden och någon månad efter det att polisen tvingats släppa Teet Härm ur häktet i brist på bevis hördes mannen av mordutredarna. Han förklarade då att hans relation till Catrine da Costa enbart varit vänskaplig och att han aldrig varit hennes kund. Polisen godtog mannens uppgifter och gick aldrig vidare med någon utredning mot honom. Även den mannens DNA borde givetvis jämföras med DNA-fynden på handduken.
I den nya förundersökning som startade under 1999 efter publiceringen av ?Döden är en man?, femton år efter Catrines död, var de två läkarna inte längre föremål för polisens intresse. I stället hördes två män, båda bosatta i Solna inte långt från den plats där de första plastsäckarna med kroppsdelar påträffades. Männen hade förekommit perifert i den gamla förundersökningen från 1984.
Båda männen hade haft kontakt med Catrine. Hos den ene av dem hade hon bott av och till under kortare perioder. Denne mans badrum demonterades i sökandet efter biologiska spår. Hans köksknivar och redskap undersöktes vid statens kriminaltekniska laboratorium. Ingenting framkom emellertid som band någon av männen vid styckningen av Catrines kropp.
SVT-redaktionen "Uppdrag Granskning" har i två program under 2001 utpekat en 60-årig man i Catrines bekantskapskrets som möjlig gärningsman. Även hos denne man hade Catrine bott under några veckor våren 1984 och när han hördes av polisen berättade mannen att Catrine kommit till hans lägenhet tidigt på pingstdagens morgon och att han kört henne till Kungsträdgården vid tiotiden på förmiddagen, innan han själv fortsatte norrut till en gård i Dannemoratrakten, dit han var bjuden på lunch.
Enligt "Uppdrag Granskning" skulle mannen därigenom varit den siste som sett Catrine i livet och reportern Lars Borgnäs kritiserade polisen för att man inte 1999 (då mannen varit död i närmare ett decennium) startade en förundersökning mot den avlidne.
I ett uppföljningsprogram har samme reporter försökt göra troligt att 60-åringen kanske var bekant med Obducenten och att båda haft något med Catrines död och styckningen av hennes kropp att göra. Av sammanhanget framgick att i så fall även Thomas och en polisman, som bodde granne med Teet (och i hemlighet bevakade honom för spaningsledningens räkning) skulle ha varit inblandade.
Det antyddes också i programmets slut att det skulle ha varit något skumt med 60-åringens död. Han avled 1990, sex år efter Catrines död.
Av flera skäl framstår det s.k. ?arkitektspåret? som lösa spekulationer. Mannens DNA har under 2007 jämförts med DNA-fynden på handduken, men inte visat någon övertygande matchning.
Uppdrag Granskningsprogrammen kan tillsammans med en del andra inslag i SVT:s Aktuellt och i Sveriges Radio ses som ett uttryck för oviljan hos vissa public serviceredaktioner att acceptera tanken på att de två läkarna faktiskt kan vara oskyldiga och ett försvar för den bild av fallet som massmedierna medverkat till att bygga upp.
9. Men om de är oskyldiga, varför har de inte fått resning?
Ja, ett vanligt svar från jurister på den frågan är helt enkelt att de två läkarna ju friats i domstol och följaktligen inte är dömda för någonting. En friande dom kan inte överklagas - alltså kan de inte heller få resning.
Nu var det visserligen så att tingsrätten i sin motivering till den friande domen - i domskälen alltså, inte i domslutet - påstod att de två läkarna överbevisats om att ha styckat kroppen. Men domskäl kan inte överklagas, det vet varje domstolsjurist. Domskälen är rättens resonemang inför domslutet - och ett resonemang kan inte omprövas i någon annan domstol, bara det domslut som resonemanget leder fram till.
Och domslutet var som sagt friande. Alltså kan inte Teet och Thomas få styckningsanklagelsen prövad i nästa instans.
Nu blev det ju så att tingsrättens påstående i domskälen låg till grund för ansvarsnämndens beslut att ta ifrån de två läkarna deras legitimationer. När de överklagade det beslutet till kammarrätten, ansåg kammarrätten av rättssäkerhetsskäl att ett uttalande i tingsrättens domskäl inte hade den tyngden att det kunde ligga till grund för en deslegitimering. Teet och Thomas fick alltså tillbaka sina legitimationer.
Kammarrättens beslut resulterade i att medierna agerade domstol och publicerade namnen på de två läkarna, som ju i medierna dessförinnan beskrivits som två perversa våldsverkare. Den folkstorm som följde, fick Regeringsrätten att ge kammarrätten bakläxa.
Regeringsrätten begärde nu i praktiken av kammarrätten, som är en förvaltningsdomstol, att den skulle agera som om den vore hovrätt, d.v.s. allmän domstol som ju har till uppgift att pröva mål enligt brottsbalken.
Med andra ord: förvaltningsdomstolen, som normalt inte ska befatta sig med brott enligt brottsbalken, fick i uppdrag att hålla rättegång om något som en allmän domstol aldrig skulle haft rätt att ens ta upp - nämligen ett brott, som var åtalspreskriberat.
Det är vid denna märkliga rättegång 1991 som läkarna deslegitimeras.
Men om det numera finns nya omständigheter som visar att bevisningen mot läkarna i själva verket inte var trovärdig, är det då inte självklart att de bör få chansen till en ny prövning av anklagelsen om styckningen?
Nej, Regeringsrätten har hittills motsatt sig detta. Under 2001 och 2003 har Regeringsrätten summariskt avslagit resningsansökningar för de två läkarna. Det är tydligt att landets högsta förvaltningsdomstol inte är beredd att medge att allvarliga felbedömningar gjorts i denna inflammerade rättssak.
Den som tydligast formulerat orsakerna till regeringsrättens bristande intresse för de två läkarnas sak är professor Knut Ahnlund, ledamot av Svenska Akademin:
"Jag tror att förklaringen till att den här katastrofen blivit så total ligger i vad jag skulle vilja kalla för den självgenererande rättslösheten.
Ett från början tvivelaktigt eller ohållbart domslut blir utsatt för debatt och kritik och dess ihålighet framträder allt tydligare. Samtidigt står det klart att en revision av domarna skulle få vittgående konsekvenser för tilltron till den svenska rättvisan.
En grundlig kalfatring av fallet skulle ofelbart kasta ett mycket besvärande sökarljus bakåt, inte bara över hela hanteringen av det aktuella fallet utan också över det sätt att i obehagliga lägen manipulera de förefintliga rättsreglerna som vi under senare år sett flera exempel på.
En rad sjuka punkter som till exempel den upprörande och charlatanartade behandlingen av de incestanklagelser mot en av de åtalade som bidrog till att förgifta atmosfären kring de två läkarna skulle då kräva en grundlig genomgång, en rad andra lika graverande inslag att förtiga.
Åtskilliga personer med offentlig status som helhjärtat och med de naivt troendes glöd tagit ställning i saken skulle då ytterligare exponeras på ett sätt som ter sig obekvämt för den hierarkiska stabiliteten i landet.
Det har då blivit allt mer angeläget att lägga locket på den allt mer stinkande tunnan, att få tyst på kritiken och mana vålnaden i jorden.
Man har passerat den punkt där en rimlig återvändo finns; att nu efter alla tvärsäkra uttalanden man gjort åtra sig skulle innebära ett alltför stort erkännande av ett rent fiasko.
Ändå måste man göra det, för att rädda de spillror som ännu kan räddas. Kasta äntligen prestigen åt sidan och se verkligheten i ögonen!"
(Citerat med tillstånd av författaren och Moderna Tider)
10. Visst var väl ändå läkarna perversa?
Även om de två läkarna kanske inte var skyldiga till mord på Catrine, så visst var de ju ändå perversa? Det är väl klart att det måste vara något fel på dem. Det är faktiskt inte normalt att bli åtalad för mord och sexuella övergrepp.
Det här är ett argument, som man ofta får höra av människor som på ett oreflekterat sätt tagit till sig de uppgifter om Teet och Thomas, som främst förekom i kvällspressen. Påståendet bör av flera skäl inte negligeras, utan i stället tas på allvar.
Beträffande Thomas förhöll det sig så att han - i likhet med många andra män och kvinnor - hamnade i ett äktenskap, som visade sig fungera dåligt på flera olika sätt. Ett av dessa sätt gällde just det sexuella. Thomas hade före äktenskapet haft en längre relation med sin fru Christinas väninna Lisbeth. Lisbeth minns deras relation som en bra relation. Hon tyckte att Thomas var trevlig och att de hade roligt ihop.
Thomas har i polisförhör och i sin pappas närvaro tvingats berätta om sina sexualvanor och om porrtidningar, onani och porrfilmer. Det var något som bl.a. förekommit under senare delen av hans korta äktenskap med Christina, då makarnas sexuella samliv upphörde helt. Vid två tillfällen i hans ungdom hade det hänt att Thomas köpt sex genom att besöka en poseringsateljé, anförtrodde han polisen.
Enligt Folkhälsoinstitutets rapport 1998:11 "Sex i Sverige - om sexuallivet i Sverige 1996" har mer än 400 000 svenska män över 18 års ålder någon gång köpt sex. Det är uppenbart att Thomas är en av dessa män.
Gör detta honom till en pervers person? Naturligtvis inte.
Men var det ändå inte så att Thomas förgrep sig på sin dotter? Nej, det finns ingenting alls som talar för det. Tingsrätten i Stockholm friade honom ju också från sådana misstankar. Barnpsykiatrikern Frank Lindblads och barnpsykologen Margaretha Erixons utredning har på goda grunder kritiserats för sin ovetenskaplighet. Det finns ingenting som tyder på att Thomas skulle ha begått någon som helst klandervärd handling av sexuell natur vare sig mot sin dotter eller mot någon annan person.
Men Teet då? Obducenten var väl ändå pervers!
När det gäller Teet, så innehåller polisutredningen en stor mängd uppgifter om hans påstådda sexuella beteende. Flertalet av dessa saknar trovärdighet eller är omöjliga att utvärdera Men det finns också uppgifter som ger intryck av att vara välgrundade. De uppgifterna tyder på att Teet - som han också själv medgivit - vid olika tillfällen köpte sexuella tjänster av prostituerade. Det är fullt möjligt att detta har skett vid betydligt fler tillfällen än vad Teet medgivit i polisförhören. Men det är också fullt möjligt att det rörde sig om relativt sporadiska sexköp under en relativt lång tidsperiod. Uppgifterna tillåter helt enkelt inga säkra slutsatser.
En rättsläkare ska naturligtvis under inga omständigheter vara kund hos prostituerade. Detta är ett ovillkorligt yrkesetiskt krav, eftersom rättsläkaren i sitt arbete ofta ansvarar för undersökningar av just prostituerade. Däremot fanns det ingen lagstiftning mot sexköp under den här perioden. Något i lagens mening förbjudet handlade Teets kontakter med prostituerade - som för övrigt skedde med hans hustru Anne-Catherines goda minne - följaktligen inte om.
Ryktesspridningen kring mediemyten Obducenten har också fört med sig påståenden om att Teet skulle ha en avvikande sexuell läggning. Några trovärdiga belägg för detta finns dock inte i polismaterialet. Inte heller finns det någonting som tyder på att han skulle ha varit våldsam mot kvinnor.
Under arbetet med "Döden är en man" har jag talat med åtskilliga personer, som haft nära kontakter med å ena sidan Teet och å andra sidan Thomas under årens lopp (några gemensamma vänner till dem båda har jag aldrig råkat på). Ingen av dessa personer har ens antytt att de skulle ha haft "perversa" drag. Tvärtom har de genomgående beskrivits på ett uppskattande sätt, som hjälpsamma, ordhålliga och hederliga människor.
Det är sensationsjournalistikens beskrivning av de bisarra massmediamyterna Obducenten och Allmänläkaren, som fått människor att se personerna Teet och Thomas som skrämmande avvikare och perversa män.
Det är säkert viktigare att diskutera riskerna för att själva samhällsklimatet perverteras genom sensationsjournalistik och ryktesspridning, än att förfasa sig över människor som man själv aldrig träffat, bara fått en bild av genom massmediernas försorg.
: Misstänkt mord i Stockholm 1984 juli 18 på Catrine Da Costa (läst 49801 gånger)
